När det gäller psykiska åkommor är det ofta mycket svårt att förutse hur dessa kan komma att förändras över tid – så att en seriös juridisk bedömning görs, utifrån det medicinska underlaget i ärendet, innan något slutgiltigt beslut tas är kritiskt.
Den andra missuppfattningen i det här sammanhanget är att en sjukskrivning är oantastlig och likaså läkarintyg. Ett läkarintyg är snarare ett bevis som en arbetstagare kan visa upp för sin arbetsgivare, till styrkande av att dennes frånvaro bör vara tillåten. Men läkaren har inte nödvändigtvis någon koll på vad arbetstagaren gör på sitt arbete, och ifrågasätter inte nödvändigtvis sin patient (arbetstagaren) när hen ber om att få ett läkarintyg.
Läkaren har ofta inte samma kriterier för att utfärda ett läkarintyg som en arbetsgivare bör ha vid bedömningen om huruvida sjukdomen ifråga, eller snarare den funktionsbegränsning som finns på grund av sjukdomen, utgör ett giltigt skäl till att vara från arbetet. Försäkringskassan menar i sin kommunikation att de ”inte bryr sig om sjukdomen, utan om arbetsförmågan”, vilket vara vägledande även i förhållandet arbetsgivare/arbetstagare.
Problemet är dock att de flesta inte vet hur man läser ett läkarintyg, eller slutar läsa efter att de har läst diagnosen – vilken är den delen av ett läkarintyg som en icke medicinskt skolad person får ut minst av att läsa. De två fält i läkarintyget som man ska fokusera på är de där personens ”funktionsnedsättningar” samt ”aktivitetsbegränsningar” framgår, eller åtminstone ska framgå för att läkarintyget ska vara komplett.
En funktionsnedsättning är det som går att mäta eller se av sjukdomen, till exempel att ett brott kan konstateras i arbetstagarens smalben. Eller att lungfunktionen är kraftigt nedsatt på grund av att arbetstagaren har KOL. Läkaren ska sedan konkretisera funktionsnedsättningen genom att förklara vad arbetstagaren är förhindrad från att utföra för sysslor. En person med ett benbrott är aktivitetsbegränsad på så vis att hen ”kan inte gå utan stöd av kryckor” och personen med nedsatt lungfunktion kan inte gå ”i trappor”, eller ”längre sträckor än 200 meter utan att vila”.
Från denna beskrivning kan alltså sedan arbetsgivaren avgöra om arbetstagarens arbete kräver att arbetstagaren ska kunna gå längre sträckor eller utan stöd av kryckor. Många kontorsarbeten kan till exempel utföras alldeles utmärkt av en person som för tillfället är beroende av kryckor.
